Fotboll igår på IP. Giffarna fick sig en lektion i foboll av Boråslaget. 3-0 till Elfsborg talade sitt tydliga språk kan tyckas men så utspelade var faktiskt inte de blå. Första tjugofem minutrarna var det Sundsvall som styrde spelet och rullade bollen bra. Det jag gillar med årets upplaga av GIF Sundsvall är att man verkligen försöker spela fotboll istället för att bara slå långbollar. Man har ett spel som man tror på och följer till punkt och pricka matcherna igenom. Men igår var Elfsborg det bättre laget när man skruvade upp tempot och började spela fotboll. 0-1 kom på en frispark i slutet av första halvlek och såg kanske inte helt otagbart ut.   

Under andra halvleken hade GIF inte så mycket att säga till om. Elfsborg spelade stabilt och Giffarna hade svårt att skapa några riktiga farligheter. Dock bröts sig Sliper fri vid ett läge men rullade bollen strax utanför stolpen. Minuter senare gjortde Elfsborg 0-2. Och 0-2 blev snabbt 0-3 och där var det god natt. Robert Lundström drog på sig en onödig utvisning i slutet av matchen och lär bli avstängd i ett par matcher. Så det blev förlust men ändå inte en tung förlust. Låter kanske lite knepigt men så var det. Giffarna spelade inte dåligt, Elfsborg var helt enkelt bättre. Det var inte allt för kallt ute, solen letade sig fram genom molnen innan den försvann bakom berget. Mamma och jag hade kanonbra platser och såg halva stadens lokala celebriteter. Och Sveriges förmodligen finaste leende.  

Det finns många som anser att det gångna säsongen 11/ 12 är ett misslyckande från Manchester Uniteds sida. Varför? Jo, för det blev en säsong utan någon titel om man inte räknar med Community Shields i höstas. Man åkte tidigt ut ur de två inehmska cuperna, FA-cupen och liga cupen, där man annars brukar vara med och slåss länge. Det samma gällde Champions League där man för första gången på år inte tog sig vidare från gruppspelet. En klar missräkning av det röda Manchesterlaget, Basel är ett lag man slår sju dagar i veckan på pappret. Men genom att man placerades som bästa trea fick man en biljett till ligan snäppet under, Europa League. Där blev resan återigen kort då United åkte ur även denna liga tidigt. Kvar att försvara hederna med fanns nu bara Premier League. En liga man vunnit tolv gånger sedan starten 1992, fler än något annat lag.

I mina ögon gjorde inte United en dålig säsong, den var sämre än på mångar år men inte alls i närheten av dålig. Redan från start tyckte jag att truppen kändes aningen tunn, två oprövade målvakter och ett blekt innermittfält. Det kändes som om det saknades en kreativ mittfältare som kunde servera bollar till Rooney. Det hela blev inte bättre när skadorna började dugga tätt. Allra tyngst var skadan på Vidic, backen som tillsammans med Ferdninand bildar ligans bästa backpar. Detta var tills Darren Fletcher ådrog sig en mystisk magåkomma och därmed var även hans säsong över. Dessvärre kan även karriären vara över för Fletcher om det inte går att åtgärda. Som inhoppare för Vidic gjorde unge Chris Smalling en helt godkänd säsong. Backsidan har sett bra ut under hela säsong ifrånsett vänstersidan. Där har ett par spelare fått turas om att spela på den possitionen. Unge Phil Jones, född 92, har gjort det bra men har även han varit otursförföljd när det gäller skador. Brasilianaren Rafael har inte känts tillräckligt stabil för att ta en ordinare plats på den possitionen. Avsaknaden av Fletcher blev dock än större. Unge Tom Cleverly har varit utlånad under ett par säsonger och kunde inte gå in och ta den possitionen direkt. Brassen Anderson har gått skada till och från och har saknats på mittfältet. Nani har också spelats sparsamt pga skador. Istället fick man damma av Paul Schools som så sent som förra året lade fotbollskorna på hyllan. En riktig legend plockade ner skorna och växte till en enormt viktig spelare för sitt lag.

Hur blev det då som det blev i ligan. Att man förlorade endast på målskillnaden. Ja, de första som dyker upp är eftermiddagen på Theatre of Dreams som blev Thearthe of Nightmares innan kvällen var slut i oktober. City vann med 6-1 i Uniteds röda borg. Något som inte ska få hända, men det hände. Trots att City placerats sig på första platsen under stora delar av hösten åts detta försprång ikapp under början av detta år. City hade sin svaga period under Uniteds starka och plötsligt ledde United ligan med åtta poäng i början av april månad. Här var, enligt många experter ligan redan avgjord. Men på något sätt lyckades United shabbla bort detta. Matchen mot Everton som slutade 4-4 för tre veckor sedan anser Sir Alex vara dagen då drömmen om bucklan sprack och jag är beredd att hålla med. Inte matchen på varlborgsmässoafton mot City då Kompany bevisade för världen att det visst går att köpa framgång då han nickade in matchens enda mål och i princip säkrade titteln åt Manchesters blåa halva. Altså inte matchen som fick mig att gråta mig till sömns. Töntigt men sant.

Blev fotboll och CL-finalen igår ändå trots att jag bestämt mig för att inte se det. Såg dock inte hela matchen utan missade första halvlek. Hade också bestämt mig för att vara neutral då mitt hjärta inte klappar för något av lagen men det var ju lättare sagt den gjort. Har otroligt svårt att vara neutral vilken sport det än gäller, en egenskap jag inte är allt för glad över att besitta. Är ju svag för både Torres och Lampard så det var inte så konstigt att jag kom på mig själv med att  hålla på de blå. Matchen då, hatten av för Chelsea FC. Finns få lag som kan spela så tillbakapressade under så lång tid och ändå vinna. Det fungerade mot Barca i semin och fungerade så även mot Bayern.

Det finns något med Chelsea som faccinerar. Likt United är det än lagmaskin som tuggar på utan desslike. Slutade endast som sexa PL men tog hem två tunga tittlar, FA och CL. Sparakde tränaren tidigare i våras och såg ut som ett borträknat lag. Men så finns det tre personer i detta lag som är beredda att offra allt för laget. Frank Lampard, John Terry (dock spelade inte Terry igår pga en asvtängning) och Didier Drogba. Drogba som igår vann matchen på egen hand tillsammans med Peter Cech som tog tre av sex straffar. Drogba kvitterade i den 88 matchminuten. Endast sex minuter efter att Gomez firat som om han avgjort matchen. Det var också Drogba som orsakade Bayerns straff i förlängningen. En straff Cech räddade. Det var Drogba som satte den avgörande straffen som gav Chelseas segern. Men största av alla är nog ändå Frank Lampard. En krigare med ett hjärta blåare än alla sju världshav. En människa värld att beundras. Mitt i alla glädjescener som utspelades på planen gick det inte att inte lida med det tyska laget. Är otroligt tacksam över att jag inte vaknade upp som Bastian Schweinsteiger i morse.  
  

 

                                                         I brist på annat blir det en gammal bild

En rekomendation till er läsare, rid aldrig dubbelpass men en förskyllning i kroppen om ni inte är elittränad. Mår verkligen som jag förtjänar idag, ont i varenda muskel. Det var en otroligt dum idé som jag bara tänker lasta Andrea för. Tror att det blev allt som allt blev nästan två timmars ridning igår. Hade fyrtio minuters vila emellan lektionerna som jag spenderade i Smurfens spilta tillsammans med Ellen. Vi gjorde vårt bästa för att få honom på bättre humör eftersom han inte var på något sprudlande humör, något som inte verkade hjälpa. Efter en stunds vila var det bara att studsa upp i sadeln igen. Mot slutet av den andra lektionen kände jag mig mer död än levande och var mest bara glad att bena bar mig hem. Till råga på allt var Smurf sjögrön igår. Vägrade i princip att bara gå i höger varv, jag förstår inte vad felet är. Det är bara in på mitten som gäller och jag känner mig konstant som en trafikfara för alla andra. Har ingen aning om hur det kommer att gå när vi ska rida Lätt C1 men det får lösa sig på något sätt.

Igår togs så äntligen Englands trupp till EM ut. Som jag väntat. Men det var ändå ett sting av besvikelse som drog över mig efteråt. För det första höll jag på att få en smärre hjärtinfarkt när jag såg att Roy Hodgsson tagit med Andy Caroll i truppen, Premier Leagues sämsta anfallare. Kan låta hårt men karln är, i mina ögon, helt värdelös. Hoppas verkligen inte att han får spela många minuter. Nästa chock var att Rio Ferdinand inte blev utagen, i mina ögon Englands bästa back. Istället gavs den platsen till omtalade John Terry. Terry som direkt efter EM ska upp i rätten efter att ha blivit anklagad för att i en ligamatch mellan QPR och Chealsa skrikit rasistiska ord till Rio Ferdinads lillebror Anton. Inget ont om Terry som fotbollspelare, han är grym, men jag förstår inte riktigt. Jag kan tycka att det hela känns lite olustigt med tanke på att Hodgson knappt ville nämna det utagande och hela tiden påpekar att det bara handlar om fotboll.

Michael Carrick hard gjort en enorm säsong på Uniteds mittfält där han jobbat kopiöst men kom inte med. Istället kom den hårt kritiserade Stuart Downing med som gjort en urusel säsong i Liverpoool. Ett högst tveksamt val tycker jag, nästan som ett skämt. Eller, det är ett skämt. Han har en lika dålig säsong som Caroll bakom sig. I övrigt tycker jag att mittfältet ser helt okej ut. Gillar att Arsenals unge talang Alex Oxlade-Chamberlain fått chansen. Till lagkapten valde Hudgson Steven Gerrad vilket jag inte heller förstår. Han är gammal och bara en skugga av sitt forna jag. Visst han är rutinerad men ge någon annan chansen. Om jag fått bestäma hade det blivit Lampard eller Hart som fått bara kaptensbindeln.  

Är det något jag oroar mig för så är det just anfallet. Wayne Rooney är avstängd de två första matcherna och det gör att det känns lite tunnt framåt. Det kommer då hänga på en ung Welbeck, Defoe och en värdelös Caroll. Det känns lite tveksamt. Kommer att bli tungt för England och Roy Hudgson känns som ett stort skämt.

Åter på banan efter några tunga dagar med REM i lurarna. Finns inte så mycket att säga om söndagens matcher. Bara att bryta ihop och gå vidare. Trots att jag ställt in mig på att Manchester City skulle vinna och lovat mig själv att inte gråta, gick mitt hjärta i tusen bitar när det stod klart. Inte för att United inte vann utan för sättet det gick till på. 
Grattis Shitty, ni har spenderat 400 miljoner euro på att vinna ligan på målskillnad. Undra vad ni vore utan Joe Hart ?

Desto roligare var det igår när Erik Hamrén tog ut den svenska EM-truppen. Längtar så otroligt mycket tills det drar igång och framför allt till matchen mellan Sverige och England. John Guidetti kom alltså inte med i truppen pga en skada. Tråkigt för honom men det kommer sannerligen fler mästerskap för honom. Istället fick en gammal favorit hos mig chansen, Markus Rosenberg. Tror att han kan göra riktigt bra ifrån sig om han får chansen. Annars var truppen ganska väntad och jag tror tyvär att Sverige får det svårt att gå vidare från gruppen, men kul ska det bli. Men EM-låten, vad i hela friden var det? Lika bra att låta E-type eller Markoolio sköta det.

1. Uppleva fotbolls-VM allternativt EM på plats
2. Övervinna mina rädslor
3. Känna mig bekväm i min kropp
4. Skriva en bok
5. Resa och se världen med en vän
6. Simma med delfiner
7. Hoppa fallskärm
8. Prova alla Ben & Jerry's smaker
9. Göra något galet
10. Vara vaken i ett helt dygn
11. Göra min föräldrar stolta
12. Uppleva ett El Clasico
13. Vara i Manchester när staden delar upp sig i rött och blått
14. Träffa George Bush
15. Göra mitt bästa för att världen ska bli bättre plats än när jag kom 
16. Uppleva Timrås första SM-guld.
17. Besöka USA:s huvudstad
18. Se en Super Bowl live
19. Hitten en perfekt frisyr som både jag och mitt hår trivs i 
20. Åka på safari i Afrika
21. Ha en walk-in closet
22. Se en NHL match i USA
23. Förklara för Ronaldo vad han betytt för mig (kan bli pinsamt)
24. Besöka Kenedy Space Censter och se en uppskjutning
25. Lära mig bära långa naglar
26. Skaffa mig en liten hund
27. Gå på en Coldplay-konstert.
28. Våga mig upp i en berg-och-dalbana igen.
29. Skaffa mig en liten betydelsefull tatuering, helst av Bleckan 
30. Presenteras som flickvän för min drömkilles föräldrar
31. Gifta mig med samma kille
32. Besöka London igen och se en fotbollsmatch på Wembley 
33. Se en Victoria's Sectret show på plats 
34. Skaka hand med Wayne Rooney 
35. Sitta gammal och grå på ålderdomshemmet och minnas tillbaka på livet med mina vänner
36. Bli kallad för mamma
37. Utvecklas som ryttare för varje år som går
38. Se The Old Firm 
39. Bo utomlands 
40. Träffa Kimmo Kapanen 
41. Ha världens bästa jobb
42. Dyka vid ett korallrev
43. Ha en sommarstuga på Västkusten 
44. Se Ronaldo i Uniteds tröja igen
45. Ha en finare första lägenhet en någon inredningsexpert kunnat skapa
46. Lära mig baka jättegoda kakor
47. Bo i mina drömmars hus
48. Shoppa i New York 
49. Lära mig att äta mer grönsaker
50. Uppleva GIF Sundsvalls första SM-guld